Intervju med Agneta Falck

När bestämde du dig för att börja sjunga?

Jag har sjungit hela mitt liv och mina första barndomsminnen är starkt kopplade till musik. Jag kommer inte från en särskilt musikalisk familj men musiken har varit stark närvarande under de tidiga uppväxtåren med LP-skivor, kassetter och radio. I hörnet i vardagsrummet stod en gitarr som var fascinerande och rolig att skramla på. 

Hopprepet fick fungera som mikrofon i många år och ett upp och nedvänt ämbar var min scen. När jag sedan många år senare fick en riktig mikrofon till gåva av mina morföräldrar var lyckan total, trots att det dessvärre inte fanns någonting att koppla den i. 

Garagets akustik fick duga. Där gjorde jag även många av mina första inspelningar på en C-kassettspelare. Psalmerna från skolans morgonsamlingar var stora ”hits”. Jag sjöng också i församlingens barnkör där körledare var min mormors bror som var kantor. 

I lågstadiet hade jag en ung musiklärare som jag såg väldigt mycket upp till. Hon spelade gitarr och sjöng väldigt bra. Utöver det mera traditionella materialet tog hon även med engelskspråkiga pop-och rocklåtar som inte nödvändigtvis ingick i den officiella läroplanen. Musiklektionerna var för mig en höjdpunkt. Jag var en ganska blyg skolflicka men på musiklektionerna tog jag plats och körde på för fulla muggar och brydde mig inte så mycket om vad någon tyckte. Det var min tid. Det är först långt senare som jag har insett vilket intryck dessa tidiga musiklektioner förmodligen kan ha haft på mig. I högstadiet fick jag sedan sjunga mitt första solo på skolans julfest. Det var en stor ära och ett stor händelse för mig. 

Men om vi spolar ett antal år framåt så var det nog efter några år på resande fot som jag bestämde mig för att jag ville satsa helhjärtat på musiken. Efter gymnasiet var jag ganska skoltrött och hade en längtan ut i stora världen och se något annat än gatorna i hemstaden Karis. Det blev några längre vistelser och resor utomlands men musiken fanns alltid där på något sätt och i många av mina människomöten blev jag uppmuntrad att ”ta vara på min begåvning”. Beslutet att börja studera sång och musik gjorde jag någonstans på Australiens västkust och någon söderhavsö senare så hamnade jag på Lappfjärds folkhögskola, och efter det fortsatte det vidare norrut till Musikhuset i Jakobstad. 

Jag har kanske inte gått någon färdigtrampad stig vad gäller min musik och mitt sjungande och ibland har jag halkat på lite sidospår, mest för att jag är samtidigt intresserad av så väldigt mycket olika saker och har kanske haft litet svårt att bestämma mig vilken väg jag ska följa. Men samtidigt har sången och musiken ändå alltid löpt parallellt, som en röd tråd, genom alla mina nycker. 

Vilken eller vilka är dina musikstilar? 

Jag vill ogärna binda mig vid en viss stil och tycker att jag i viss mån har förmågan att anpassa min röst efter olika stilar. Men min röstkvalitet är kanske trots allt en sådan att den ändå platsar bäst i genrer som blues, soul, rock, country/bluegrass och americana. Det är kanske också dessa stilar som trots allt ligger närmast hjärtat. 

Mitt år på Lärkkulla folkakademi var också betydelsefullt för ökande av mitt medvetande om olika stilar. De flesta som studerade där kom dit efter gymnasiet. Jag hade just gått ut högstadiet så jag var några år yngre än de flesta andra studeranden där. Men jag lärde mig väldigt mycket från de äldre och mer erfarna studerandena och fick ökad kännedom om många för mig nya artister och musikstilar, bland annat soul, jazz och världsmusik. 

Senare då jag studerade i Jakobstad blev det väldigt mycket soul. Dels så är det en stil som tidigt tilltalat mig och dels var det en stil som var väldigt populär bland de flesta sångarna i musikhuset. Det är en ganska krävande stil men det är en bra stil att öva på t.ex. improvisation. 

Senare, efter flytten ned till södra Finland så halkade jag in på country/bluegrass lite av en slump då jag anslöt mig till gruppen Winestones. I många år var det detta också det som jag i första hand sysslade med i musikväg och kanske förknippades med. Men jag minns ändå att jag blev ganska förvånad när jag första gången hörde någon titulera mig countrysångerska. Från början var det trots allt ett mer eller mindre helt outforskat område för mig och det blev med tiden en stil som jag lärde mig tycka om jättemycket och speciellt äldre country och bluegrass. Överlag har jag lättare att ta till mig äldre musik. Jag kan vara ganska sentimental av mig och älskar nostalgi och det syns på väldigt många plan i mitt liv, inte bara musiken. Så det blir en del vurmande för svunna tider och t.o.m. tider som jag aldrig upplevt och det återspeglas i de musikstilar jag dras till. Nuförtiden pendlar jag väldigt fritt mellan olika stilar och i musiken som jag skriver finns influenser från olika stilar. 

Hur ser du på utvecklingen av din sångröst och sound? Hur skulle du beskriva din röst eller ditt sound?

Jag kommer nog aldrig och anse att min röst är färdig och jag fortsätter att leka omkring med olika sound och uttryck. Så min sångröst har utvecklats från tidig ålder och jag ser det som att jag utvecklas fortfarande. 

Mitt sound har kommit till genom att lyssna på och ta intryck av andra sångare. Jag tycker även att jag har en förmåga att ganska bra anpassa mitt sound till olika stilar. Soundet varierar lite beroende på om jag sjunger en modern poplåt i jämförelse med en äldre countrylåt. 

Utöver de givna kvinnliga förebilderna så har jag även tagit intryck från många manliga sångare. Jag tycker t.ex. om att jobba med det lägre registret också. 

Under mina första sånglektioner fick jag en första inblick i betydelsen av att jobba med kroppen, kontroll av andning och stödet. Men riktiga aha-upplevelser fick jag först många år senare i Jakobstad då jag fick undervisning i Complete Vocal Technique och det öppnade en helt ny värld för mig och jag utvecklades väldigt mycket under en kort tid. Mina tidigaste sånglektioner utgick i första hand från klassisk sång och den har sina egna regler som kanske kan vara svåra att tillämpa på exempelvis rocksång där rösten får och ibland ska bryta. Med CVT kunde jag få undervisning i sång men kunde experimentera med min egen röst och mitt eget sound mera fritt.

Hur föddes sångerskan/artisten Agneta Falck?

Trots att jag hade sjungit och uppträtt i många år känns det som sångerskan eller artisten, Agneta Falck blev till för bara några år sedan, hösten 2016 närmare bestämt. Då ordnade jag för första gången en konsert under mitt eget namn på Tryckeriteatern i Karis. Det känns som någonting hände då. Det var ett brytningsskede. Konserten la även grunden för många nya projekt och sedan dess har den ena saken lett till den andra och många andra pusselbitar har fallit på plats. 

Sommaren därpå följde en spelning på Puistoblues som uppmärksammades i en artikel av Blues Finland och rubriken löd: ” Riksvägen är öppen till stjärnorna”: Agneta Falck (Valtatie on auki tähtiin: Agneta Falck).  Det var ganska overkligt. Det är väldigt fint att få ett sådant erkännande. När jag var yngre drömde jag som säkert många andra småflickor om att bli stjärna och när studiehandledaren i högstadiet undrade vad jag vill göra med mitt liv svarade jag kaxigt att jag vill bli känd. Så här i backspegeln kan jag se att sådana uttalanden kom från en uppmärksamhetstörstande tonåring nämligen det är så långt man kan komma från den jag upplever att jag är idag. Det som motiverar mig att sjunga och hålla på med musik är i första hand den känsla av välmående som det medför. Hittar inget motstycke, förutom kanske naturen, som har en sån stark effekt på mig. Men visst är det naturligtvis fantastiskt fint att uppmärksammas för det man gör och få uppskattning och erkännande. Men det är inte det som driver mig. Men visst, om jag kan få någon annan att må bra med min musik så visst ger det en känsla av tillfredställelse och visst ökar sådant mitt välmående ytterligare. 

Du skriver också egna låtar…?

Jag har alltid skrivit låtar. Jag hittade på låttexter och melodier redan i tidig ålder som jag sedan framförde för några av mina vänner i hemkvarteret. Det var liksom ett annat flöde då, ett sådant som bara barn har innan man stöter på vuxenlivets regler och normer. Senare blev jag mera självkritisk och hämmad och drabbades av något av kronisk skrivkramp. Ibland har jag också tänkt att allting redan gjorts. Men jag har jobbat väldigt hårt för att försöka frigöra mig från dessa blockeringar. Någon klok har sagt att för att leva ett kreativt liv måste vi förlora vår rädsla av att ha fel. Det här är väldigt sant och den insikten har hjälpt mig massor. 

Jag har jättemycket obearbetat material, halvfärdiga låtar, påbörjade idéer som sitter och väntar på min uppmärksamhet. Just nu är jag inne i ett väldigt bra flow och försöker ta vara på det. På långsikt, när tiden är rätt hoppas jag att kunna spela in mina egna låtar och ge ut materialet under mitt eget namn. Men det här är någonting som jag inte vill skynda med. Jag är annars också en person som ogärna skyndar med saker och ting. Jag har varit med i en del projekt som jag upplevt ibland att det varit lite onödigt bråttom, tyvärr på bekostnad av slutresultatet. 

Utöver mina egna låtar tycker också väldigt mycket om att sjunga och framföra andras låtar. Jag kan uppleva att det ibland existerar en liten nedlåtande attityd mot covers som jag inte delar även om jag kanske på någon nivå kan förstå det underliggande resonemanget att man upplevs som mera ”äkta” om man skriver och uppträder med eget material. 

Det gäller naturligtvis att försöka göra något eget av någon annans material. Jag tycker exempelvis att det är väldigt roligt att leka omkring med en låt och arrangera om den. Jag kan bli superivrig och kanske helt byta stil eller taktart på en låt.  Vad sägs om att göra om en 90-tals technolåt till en 6/8 ballad? Slutresultat kan bli väldigt spännande kan jag berätta.

Hur skriver du låtar?

Texten är väldigt viktig för mig. Den har sin egen estetik. Men visst är det helheten som avgör. Texten, rytmen och melodins samverkan. Ibland har jag ett tema, ibland en textrad som jag utgår ifrån, ibland bara ett ord.  Ibland utgår jag från musiken och börjar jag från en ackordprogression och ibland en melodi. Det finns inget färdigt grundrecept. Det blir väldigt mycket att leka runt med idéerna. Jag försöker banda processen där idéer får flöda fritt och bland mycket nonsens kan man plötsligt hitta ett guldkorn som det är värt att bygga vidare på. Då är det väldigt tacksamt om det har fastnat på band. Jag vet inte hur många gånger jag grämt mig över idéer som kommit till mig men som slukats upp av universum då mitt minne inte är att lita på. 

Jag skriver inte uteslutande självbiografiskt men ofta blir det så att det finns någon beröringspunkt med mitt eget liv. Jag har ju rest en hel del och också samlat på material från mina möten med människor och platser. 

Jag måste också skapa rätt förutsättningar för låtskrivandet. Jag kan sällan jobba med låtar hemma. Där finns det för mycket distraktioner. Det finns en gammal kyrka från förra århundradets början som jag får jobba i. När jag går dit kan jag fokusera bara på min musik. Jag blir lätt distraherad av yttre faktorer så då är det bokstavligen en välsignelse att ha ett tempel att gå till. 

Finns det någon vokalist som du ser upp till?

Jag föredrar att inte lista mina musikaliska förebilder eftersom det finns så många och det känns övermäktigt och någon glöms ohjälpligen bort. Dessutom har jag ju olika favoriter inom olika genrer. Det skulle kännas aningen avigt att försöka sätta exempelvis Johnny Cash och Aretha Franklin på samma lista. 

Men visst kan jag ändå säga att det är de svarta amerikanska kvinnorna som ändå drar det längsta strået. Det finns så mycket känsla där. Århundraden av förtryck och kampen om en plats i samhället, både som kvinna och som svart. Det ekar i deras röster. De finns ju förstås de givna sångerskorna som Aretha Franklin, Etta James, men störst av allt för mig är nog ändå Mahalia Jackson. Kan inte få nog av henne. Uttrycket, gunget, känslan och den fenomenala fraseringen. 

Jag tar även mycket intryck från manliga sångare, men att lista dem vore överväldigande. Sedan har vi ju låtskrivarna som är en kategori för sig, Van Morrison, Bob Dylan, Neil Young, Leonard Cohen och Joni Mitchell för att nämna några. 

Mitt musiklyssnande går i perioder.  Under en given tid kan jag snöa in mig på en viss artist. För ett tag sedan var det väldigt mycket Bonnie Raitt. Nu är jag inne i en period där Susan Tedeschi eller Tedeschi Trucks Band snurrar på rätt frekvent i högtalarna.

Vad händer näst? 

Som sagt är jag inne i ett ganska bra flöde just nu vad gäller musiken så jag försöker ta vara på det. Jobbar som bäst med mycket eget material.  Har också några spelningar inbokade för sommaren, bl.a Baltic Jazz. Det är mitt andra framträdande där och jag ser väldigt framemot det. 

Utöver det så har jag ett nytt spännande projekt på gång och det går under namnet Risto Tammilehto med vänner. Det är spännande för det är på många sätt väldigt annorlunda från det jag gjort hittills. Arbetsspråket är nytt även om det är på svenska som ju är mitt modersmål.  Men hittills har jag väldigt långt skrivit och sjungit på engelska.  Som yngre sjöng jag och skrev jag väldigt mycket på svenska. Så det känns väldigt nytt och fräscht med svenskan nu igen och jag är ivrig. 

Just nu hoppas jag kunna ge musiken allt mer av min tid och fortsätta utvecklas som både sångare, musiker och låtskrivare. För att det ska kunna bli verklighet måste jag kunna reservera tillräckligt med tid för musiken och få en bättre rutin på mitt sätt att arbeta och få det att samspela med den övriga vardagen.

Jag bestämde mig ganska tidigt att jag inte vill försöka huvudsakligen leva på musiken då jag upplevde att glädjen kan försvinna rätt snabbt om stressen över att förtjäna sitt levebröd på den tar över. Jag är än så länge nöjd med detta beslut. Jag har inte lagt alla ägg i en korg om vi säger så. 

Jag skulle också gärna också i framtiden kombinera socialt arbete med kultur. Jag skulle kunna se mig själv att exempelvis jobba med integration av invandrare genom kultur. Musik är ett fantastiskt verktyg för att lära sig exempelvis ett språk. Utöver det är jag också intresserad av mental hälsa och hur man mer kunde använda musik och kultur vid rehabilitering eller förebyggande verksamhet. Musik helar. Jag tycker att jag levt allt för länge i min egen musikbubbla. Musiken har gett mig själv så mycket glädje. Jag börjar känna att det är dags att ge något tillbaka.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *